Dugande

I Belarus har kvinnorna ställt sig på barrikaderna i kampen mot Aleksandr Lukasjenkos diktatur. Svetlana Tichanovskaja kallar kvinnornas organisationsförmåga ett mirakel. Svetlana Tichanovskaja sär uppenbart en dugande kvinna. Hon utstrålar en stark och beslutsam kamplust där rädslan är bortblåst. Hon ger intryck av självsäker politiker som talar om sig själv i tredje person. Svetlana Tichanovskaja är en symbol för förändringar. Tichanovskaja har sett sin roll förändras sedan hon i somras ställde upp som kandidat i presidentvalet i Belarus. Hon drog enorma publikmängder och inspirerade tiotusentals personer att engagera sig i kampen mot regimen. Stolt över kvinnornas nyvunna självförtroende att med blommor och klädda i vit trotsa våldets företrädare. Borta är allt tal om att hon är en lärare och en mamma nu är det tal om att det är tre kvinnor som har stigit fram som oppositionens ledare. Ett mirakel i sig och något som den styrande diktaturen i Minsk såväl som i Moskva har svårt att hantera. Vid demonstrationer i Belarus är det vitklädda kvinnor i första ledet. De räds inte att blod syns tydligt på vita kläder och att bli martyr för en bättre sak. Folkets uppvaknande i Belarus är att jämföras med andra folkresningar runt om i världen. Ordet revolution handlar om våld och det som händer i Belarus handlar inte om våld. Belarus går en egen väg i motsats till de många exempel på så kallade revolutioner som har misslyckats trots att folket följde manualen för hur man fäller en regim. Kontrasten är stor mellan de modiga kvinnorna och männen på gatan och makthavarna Aleksandr Lukasjenko och Rysslands president Vladimir Putin. Det är två män vars styrka inte kommer inifrån utan från att de har kontroll över den beväpnade maktapparaten. Minns att den ryska revolutionen skapades med vapen. Några få tog över folkets frihet under 80 år. Till sist föll den till stora delar utan våld. De som hade våldsutövandet i sin hand avstod. Det gick inte i Ukraina och kommer inte att gå i Belarus trotts över 100 år av envåldshärskare. Nästa steg är att det kommer att visa sig att Putin inte heller han är en särskilt dugande man utan sin våldsapparat.

Trädgård är inte bara att påta i jorden och finna ett balsam för skälen. Det är även en marknad och då handlar det om pengar. Och det handlar inte minst om mediala bilder av vad trädgård är för någonting. På våren kommer en rad trädgårdstidningar och det är något som fyller drömmar om lyckade odlingar. Under vintern känns det som om trädgården försvinner ur själva medvetandet. Att läsa trädgårdstidningar är en snabb väg in i vad en trädgård är eller bör vara. Att läsa tidningarnas trädgårdsbilagor väcker drömmar som på hösten släcks. Sett till trädgårdsintresset över en längre tid handlar om att här ska det muras utegrillar, köpa in växthus för femtontusen kronor och jordfräsare och gräsklippare för lika mycket. Det är bara att konstatera att trädgårdsboomen tyvärr sammanfaller med bostadsbubblor, hyresrättsomvandlingar och sänkt fastighetsskatt. Trädgård framträder som en livsstilsfråga, knuten till boendet och inredningstänkandet. Allt som rör det biologiska är helt skjutet i bakgrunden. En fascinerande sak när det gäller trädgårdsjournalistik är det att den är totalt kvinnodominerad. Det kan dröja ända till sidan 69 innan det överhuvudtaget dök upp en man! Och då var det i en annons för något redskap som är nödvändigt! Kan det uppmärksammas att redaktörerna för de stora trädgårdstidningarna är kvinnor. I radions Odla med P1 hörs kvinnoröster. Det är i sig inget att bli upprörd över, fast ibland slingrar sig tanken in att finns det inte längre dugande män? Är det dags att tycka synd om männen för att de är så ointresserade av odling. Men det är en sann bild av värld som träder fram? Är män på undantag? Eller är det annat som intresserar? Den könsmässiga obalansen är ett förkrossande faktum. Det rör sig om en otrolig genusmässig monokultur. Vår kunskap öm monokulturer är att de känsliga för störningar. Paradisdrömmar hör till vår art men är det statusjaktens trädgårdar som står i centrum? Har trädgårdens funktion att vara en källa till föda ersätts av en välansad grön gräsmatta som status maktmarkör. Ingen furste utan en trädgård. Trädgården är, en verksamhet som är förlängningen av tre saker: 1) Bostadsmarknaden och Inredningsarkitekturen. 2) det moderna prylhelvetet och statustänkandet. 3) Kärnfamiljen och i tilltagande grad enbart kvinnan i familjen. Frågan är om detta i längden blir hållbart? Det känns som om det inte är det. Om ett långsiktigt vitalt trädgårdsintresse ska hållas vid liv, måste väl alla slags människor få rum i bilden av trädgården? Hur blir bilderna av verklighetens trädgård? Vi lever i en globaliserad tid, en tid som är nästan platslös. Vi svävar liksom omkring i biosfären. Vill man kan man bestämma sig på eftermiddagen för att köpa vilka grönsaker som helst nästan när som helst på året. Men har man en trädgård stöter man på naturens gränser. Vissa saker går inte att få och växa, men just det lär oss något. Trädgården som vägvisare till den mark man går på, den plats i världen man bebor. Trädgården som biologisk mångfald inkluderande män och kvinnor. Den samlade ytan av alla trädgårdar i det här landet är ganska enorm och om den mer systematiskt skulle användas för att gynna biologisk mångfald skulle det verkligen betyda något, för fjärilar och pollinerare och fåglar och grodor. För de som vill sälja handlar trädgårdstidningarnas annonserna om swimmingpooler. Vi lever i en tid av global klimatförändring inte minst gällande männens roll. Denna genusmässig monokultur av kvinnor får bisarra effekter. På område efter område och med hot om lagar kvoteras kvinnor in. De dugande männen sätts på undantag. Är då dessa kvinnor påverkan över trädgårdarna roll till det bättre? Är det mångfald eller en status ledd monokultur som i deras ögon är målet? Kan de benämnas "Dugande Kvinnor".